befrielse?
Första gången
Thursday, July 20, 2006 (hämtad från gamla bloggen på http://hazzano,blogspot.com)
Jag är arg, jag har precis avslutat en diskussion med min mamma. Hur den kvinnan lyckas med så få ord att göra mig så jävla förbannad är för mig en gåta. Jag var tvungen att avreagera mig så jag åkte på en biltur, fort som fan, med hög musik. Det funkade absolut -inte.
Jag har tänkt dela med mig av ett minne. Min första erfarenhet av knark. Jag var vid tillfället 16 år gammal och var med några polare på väg till ett gymnasiedisco nere i city. Vi hade dagen innan, i skolan, samlat in lite pengar för att köpa hash. Vi gömde oss bakom ett dagis och ställde oss i en ring, de som tidigare hade rökt på bråkade om vem som skulle få tända jointen. En joint som jag än idag minns som den största någonsin. Meckaren tänder sa den mest erfarne och tog god tid på sig.
Att mecka är att smula ner hacsh i tobak, därav "meckaren".
Jag fick jointen till slut och glöden var sne, jag rökte, hostade, rökte igen och ansträngde mig lite extra för att bli hög. Det blev jag inte. Man blir inte hög första gången sa man men jag inbillade mig dock att jag var hög och försökte se så "fucked up" ut jag kunde.
Dem grabbarna som stod i den ring där jag rökte min första joint lever idag olika liv. Så vitt jag vet är det bara jag och en till som fortfarande missbrukar narkotika. Det är bara jag av dem killarna som valt att läsa vidare på högskola. Vi har alla gjort våra egna val och vi är själva ansvariga för dem. Jag skyller inte på något eller någon utan jag har själv satt mig i denna odrägliga situation och jag måste själv ta mig ur den. Men jag vet att jag har styrkan, jag tror på mig själv men det är dock ett problem att jag resonerar så. Eftersom min tilltro på mig själv är så pass stor så tror jag även att jag kan sluta med dumheterna när jag så väl måste och ännu har ju ingen skada skett. Men jag är rädd för att det kanske inte är så, att jag är lika svag och mänsklig som dem "riktiga pundarna" är och har varit. Att styrkan inte finns och jag aldrig kommer att kunna sluta helt.
En mördares monolog
flackande blick och törsta efter social bekräftelse. Prata med mig, jag är ensam såg han ut att tänka. En gång gjorde jag det. Han satte sig förvisso i soffan framför mig och jag tänkte att jag kan ge gubben ett break.
Jag frågade det vanliga och fick vanliga svar. Jag trodde mina fördomar mot den här gubben var felaktiga men sedan när jag mina systematiska artighetsfrågor tog slut började han sin livslånga monolog. Han pratade om allt, från fängelset till sin dotter och hennes problemen i hennes relation. Han pratade hela tiden med händerna knutna mot varandra och nickade med huvudet och nacken framåt och bakåt som många kurdiska mammor gör när dem sörjer någon död. Ja, jag är kurd. Åter till gubben med problem.
Han berättade allt trodde jag men vid nästa NA-möte(Anonyma Narkomaner) började han så här:
"Hej jag heter ....och är missbrukare, ja, jag tycker det är lite jobbigt att vara här då det blir långtråkigt. Det påminner mig om när jag var inlåst och då tänkte jag bara på människan jag mördade"
Ops, bra start. Han hade varit på en båt med en bekant som han beskrev som oerhört aggresiv och hotfull. Dem drack och fiskade. Jag tror nog dem drack mer än vad dem fiskade för det uppstod bråk över två fiskespön. Gubbem, han med problem, berättade att han kände sig hotad. Den andre personen, den aggresive och hotfulle monstret, buu, gick emot honom med en stor kniv och gubben med problem slog till honom med en åra så monstret föll ner i vattnet. Monstret drunkande och prinsen hade räddat fiskespöna från draken. Han berättade vidare för oss att han ångrar sig djupt och vill stå för det han gjort. Men samtidigt beklagade han rättegångens dom för att dem dömde han till åtta års fängelse. Han tyckte att straffet borde varit kortare. Mycket motstridig person som lider av allvarliga känslomässiga och sociala problem är min bild av gubben. Kanske bör han ta till flaskan igen om han bara håller sig borta från båtar och monster.
* * * * *
Vet att det varit en hel del besökare och om ni bara skriver något i kommentarerna, vad ni tycker eller känner skulle jag bli super glad och sluta knarka. Hjälp mig. Nej så enkelt är det inte men det är alltid lika trevligt.
Den enskilde har ett ansvar & samhället ett annat
Sunday, July 23, 2006 (hämtad från gamla bloggen på http://hazzano.blogspot.com)
Jag hatar att försöka lägga mig för att sova när jag inte känner mig redo att däcka direkt. När jag ligger i sängen och det tar tid att somna far en massa tankar omkring i huvudet. Majoriteten av tankarna är relaterade till mitt missbruk och det är oftast då som jag inser vem jag kommit att bli. En vilsen och rädd ung kille med ett ansvar som är livsavgörande. När jag ligger där i sängen blir jag varm i kroppen av alla tråkiga känslor vilket resluterar i att jag inte kan sova. Ena sekunden kan jag ligga i sängen djupt "nere" i mina tankar för att i nästa sekund spärra upp ögonen när verkligheten knackat på dörren. Därför tittar jag alltid, bokstavligen alltid, på TV innan jag somnar. Oftast är TV:n fortfarande påslagen när jag vaknar.
Forsättningsvis kan jag berätta om en grabb. En liten kille som för ett par år sedan var en kompis till min lillebror. En liten kaxig grabb med grymt rolig humor. Han är tre år yngre än mig och när man var ung så umgicks man sällan med folk som var så pass mycket, eller lite, yngre än sig själv. Han flyttade från mitt område och vi blev för varandra främlingar. Samma person kom jag att umgås med några år senare och vi umgicks med knark som gemensam nämnare. Den här killen började missbruka narkotika mycket senare än mig men har redan nått knark kedjans slutstation, nämligen heroin och spruta. Socialen har varit medveten om dennes utveckling och slussat iväg grabben på diverse behandlingshem genom åren dock utan resultat.
Behandlingshemmen i vårt avlånga land är riktigt keffa. En paus i knarkandet för dem flesta. Vissa forsätter knarka även i hemmen och med hjälp av dum personal och trix manipulerar man alla möjliga drogtester. Grabben som en gång var som vilken kille som helst hamnade på ett hem då han fortfarande "bara" missbrukade cannabis, han blev på behandlingshemmet rumskamrat med en erfaren heroinmissbrukare. Den sociala matematiken får ni stå för själva.
Avslutningsvis vill jag tacka för kommentarerna jag fått och jag hoppas min blogg kan krossa eventuella fördomar om den stereotypiska knarkaren. Alla är olika, alla har en egen historia.
/Hazzano
Comeback
Startar ny blogg med samma tema. Har varit borta ett tag men nu när jag väl vill börja skriva igen vill jag "börja om".
Min tidigare blogg fanns här och jag kommer att klistra in några gamla samt läsvärda inlägg allt eftersom.
* * * * *
Jag heter Hazzano. Jag är under 30 år och är andra generationens invandrare. Jag är kemiskt beroende, narkoman, missbrukare och heroinist. Vem jag är rent formellt är inte aktuellt att tala om och viss censur kommer
följdaktigen att ske med tanke på temat.
* * * * *
Jag bodde nyligen på ett behandlingshem i Värmlands skogarna. Ett hem fullt av white-trash människor och demoliserade individer. White-trash, med det syftar jag främst på snuskigt äckliga "vita" - västerländska människor som inte förmår att ta sig ett bad. Jag har fått det alldeles svårare för människor senaste perioden, främmande personer och till och med anhöriga. En optimalt "skön" dag för mig är att sitta alldeles ensam i ett knäpp tyst möblerat rum med en televesion.
På behandlingshemmet som alla nog förstår träffade jag många olika människor på gott och ont.
Vissa tillhörde gruppen vars vår gemensamma nämnare, missbruket, fick mig att rysa lite mer än normalt. Inte för själva missbruket ondska utan för att det finns något som kopplar mig till dem. Ett osynligt och evigt rep knyter mig fast till dessa människor jag helst inte ens vill erfara genom mina sinnen. Andra människor(oftast få) var mer intressanta, de var sådana som hade exakt lika erfarenheter som en själv. Personer som man lätt kan ta till sig och växla ord med. Jag bara fumlar, skriver spontant och har knappt förstått vad som ska printas innan signalerna strömmar ner till mina fingrar. Ringrostigt och obevämt samt idefattigt. Men trots inläggets bottennapp vill jag berätta om en kvinna på behandlingshemmet. Ganska så lustig och konstig människa som tillhörde den tredje sortens grupp på hemmet - dem lustiga och konstiga.
Hur gammal den här kvinnan var kan jag bara gissa men någonstans runt 55 år. Hon var en gammal bodybuilder och hade enligt sig själv många nationella medaljer. Låt mig bara påminna om att missbrukare är mindre bestämt mytomaner. Vad hon sa, det jag återberättar, kan vi bara antaga är sant. Den här kvinnan var en brunett med glapp käft. Hon slutade aldrig använda språket på det ärofulla och verbala sätt vi begåvats med. Det hade inte varit problem om det hon sa i majoritet var något intressant. Men det var det inte, hon kunda prata om diskmedel i två timmar. Hon såg ut att vara en typisk kvarterskrogs alkis utseendemässigt. En obalanserad kvinna som brukar sitta bland män i långt och ovårdat skägg vid ett dammigt falsk Ek bord av plywood på pizzerian. Sådana personer som har en cigarett fimp bakom örat och räknar kronor och polska mynt för att kunna handla en stor stark.
Den här kvinnan satt på avgiftning på sin elfte dag när jag blev registrerad. Vid första morgonmötet började det som kändes som verbal tortyr. Ömkande och klagande på allt och lite till. Hon hade det jobbigt, hon var uttråkad, hon hade ingen att prata med och hon tyckte sig tro att folk ogillade henne. Hon hade synpunkter på klädhängaren i hallen. Är man intagen på ett behandlingshem ska man nog inte slösa sin tid där på en klädhängare. Hur som helst för att bespara er mina olidliga erfarenheter av denna individ ska jag berätta varför hon var på behandling.
Hon var beroende - av treo. Ja, av treo, huvudvärks-treo. Treo lindrar snabbt och effektivt. Ni har rätt. Hon hade tydligen den elfte dagen på avgiftningen halverat sin dagliga treo dos tre eller fyra gånger. Visst är det farligt att svälja för många huvudvärkstabletter och man kan faktiskt dö. Men vad är det som får en att bli beroende av något som en huvudvärkstablett. Även om man kan det så var hennes närvaro där ett hån mot oss andra. Det finns problem och andra problem. Narkotika missbruk är t.ex. inte detsamma som anorexia. Skulle båda kunna behandlas på samma hem? Eller nästa gång kanske man tar in folk som inte kan sluta äta kex chocklad.
* * * * *
/Hazzano
